Slow living i Basset Cottage
Nu är både jul och nyår i hamn och inte ett endaste måste finns på min himmel. Ja, förutom att rasta Elsa, hålla undan det värsta här hemma och utfodra hund, dotter och mig själv, förstås.
Det fruktade tolvslaget gick betydligt bättre än befarat. Dottern kom på den geniala idén att stänga in sig själv, sin sambo och Elsa i det lilla fönsterlösa förråd under trappan, som numera utgör min minimala step in closet. I detta mer eller mindre ljudisolerade utrymme, stannade man så till dess att Ms M kunde blåsa faran över för denna gång.
Jag är så glad att det gick så bra som det gjorde och nej, jag ska inte här berätta vad jag skulle vilja göra med de fega creeps som med berått mod kastar raketer mot människor och djur. Men jag kan säga så pass att de skulle inte finna den minsta gnutta nåd hos mig. Det förtjänar de inte.
Ms M, som brukar vara ganska sträng mot sin egen person, ger med facit i hand, ändå sig själv godkänt som festfixare och värdinna. Ja, till och med ett litet plus i kanten är hon värd.
Det blev bra och det blev trevligt och jag känner mig lyckligt lottad som har min lilla skara av två- och fyrbenta att vaka in det nya året med. Det faktum att det är jag som mestadels med blod, svett och – ibland – tårar, får slita för att det ska bli så bra och festligt och trevligt som möjligt, ja det har jag för länge sedan accepterat. Det är alltid någon som måste dra det tyngsta lasset.
Men nu är jag glad att det är över.
2018 har börjat milt och gråmurrigt här. Riktigt innesittarväder och inte mig emot. Vi får se hur fortsättningen blir.
Ännu återstår för Ms M´s del flera dagars ledighet. Svärsonen har åkt, men dottern stannar veckan ut – hon behöver vila upp sig hon också. Det kommer att bli ekande tomt när hon åker. I två veckors tid har någon bott här, sovit vägg i vägg med mig, ätit sina måltider tillsammans med mig.
Någon har fyllt upp huset med sitt väsen, sin röst, sin energi. Någon har satt nyckeln i ytterdörrens lås och gjort entré med buller och bång och sitt vanliga "Hej, tjockis!", riktat till den stackars svansviftande Elsa...
Jag kommer att sakna henne mycket, men känna hennes närvaro när jag tacksamt betraktar de nya spottarna i taket ovanför matbordet i vardagsrummet, den nyuppsatta taklampan ovanför soffbordet och vägglampan i trappan som med hjälp av en 190 cm över havet lång svärson äntligen kunde bytas. Ja, varje ljuskälla i mitt hus har gåtts igenom, rengjorts, kompletterats, bytts ut...
Ovärderlig support, för den som själv inget kan eller duger till...
Tack, tack, tusen tack för all hjälp och omtanke, utbrister den arma, hjälplösa och stänger datorn, drar filten över sig och försvinner åter in i sin halvdvala.
Ha en fortsatt fin början på det nya året!
Önskar Elsa och Ms M
