Vemod, melankoli och tid att minnas
och le har sin tid
Sörja har sin tid
och dansa har sin tid”
(Predikaren 3:1-8)
En Allhelgonahelg har kommit och gått. Hade jag haft en grav att besöka på nära håll, så hade jag förmodligen gjort det. Allhelgonahelgen är fin högtid, tycker jag, som innehåller både ljus och mörker. Vi behöver stanna upp ibland. Minnas. Tillåta oss att känna sorg och saknad. För en stund låta även det svåra komma nära.
Men inte för länge. En stund i taget.
”Jag betalar! Du får ta pengar av mig!”, kraxar mamma, precis som hon brukar, och spänner ögonen i mig, när jag överlämnar en liten gåva i form av ett glänsande inredningsmagasin och en flaska av favoritparfymen. ”Det ordnar sig”, svarar jag, precis som jag brukar. ”Du har alltid varit så generös mot mig och flickorna. Nu är det min tur att skämma bort dig!”. Vi skrattar, precis som vi brukar, båda gott åt detta tokiga faktum.
Vi försökte annars att betrakta Allhelgonahelgen som vilken annan helg som helst, Elsa och jag. Om än en ovanligt lång och ovanligt härlig, sådan – faktiskt.
Jag har lätt att i backspegeln se allt i ett vemodigt skimmer. Genom mina nostalgiska glasögon förvandlas även den gladaste händelse med tiden till något melankoliskt och mollstämt.
I dagarna var det precis ett år sedan jag fick resa till främmande – nåja – land och vara med om min yngsta dotters examensfestligheter. En av de allra gladaste dagarna någonsin för Ms M, och förhoppningsvis för dottern också. Men mycket vatten har runnit under broarna i dotterns unga liv sedan den dagen och nu är det en ny tillvaro och nya planer som gäller, i alla fall för ett tag framöver. Medan Ms M klänger sig fast vid de lyckliga minnena, men ändå blir mer vemodig än glad av att se tillbaka.
Ett nytt år är snart i antågande och jag inväntar det med en viss bävan. Med en mycket gammal mamma och en mycket gammal hund, så är det stor risk att livet kommer att förändras – och inte till det bättre. Tidens gång. Lägg därtill ängslan för en äventyrlig dotter i främmande land.
All denna oro.
Medan jag minns och oroas och funderar, går jag omkring här hemma i Basset Cottage. I min egen lilla värld, med de vanliga, välbekanta bestyren, i det lilla livet tillsammans med Elsa. Jag trivs här. Känner mig trygg, nöjd och tillfreds här.
Sent i livet kan jag äntligen helt och hållet leva så som jag önskar. Lugnt och fridfullt och utan bergochdalbanor – och med lite guldkant ibland. Bestämma själv och ibland tillåta mig lyxen att sätta mig själv i främsta rummet.
Fast bara ibland.
Oron, den får man nog leva med, som en ständig, ovälkommen följeslagare. Men det andra, som vemodet, nostalgin och melankolin, får ransoneras och ha sin tid – en stund i taget – och man får försöka att endast då och då glänta på locket till minnesasken.
Ha en fin helg i mörkaste november!
Önskar
Elsa och Ms M
