Ettårsjubileum på Basset!
”Det som händer när man skriver är att något abstrakt, ens inre röst förvandlas till något konkret, något statiskt. Det skapar en begriplig referenspunkt för människor som kanske upplever tillvaron som kaotisk”.Siri Hustvedt
I mitten av november firade vi ettårsjubileum här på blogg.se, Elsa och jag, med vår gemensamma skapelse bassetcottage. Bloggportalen upplevde jag då – och gör väl fortfarande – mest som en hysteriskt blinkande och jättelik snårskog av reklam, med bloggare bakom varje träd som ropar: ”Hallå! Se mig, läs mig, bekräfta mig...!”
En rätt så påfrestande miljö, med andra ord...
Nåväl. Jag tycker ändå att flytten för min del har varit positiv. Framför allt därför att jag har fått jobba i ett format som passar mig bra – rejälare och tydligare och med helt andra möjligheter att lägga upp bilder.
Nu funderar jag på att investera de poäng jag samlat på mig i en ny header och ett större urval av typsnitt. Layouten intresserar mig – den bildar i bästa fall tillsammans med innehållet en intressant och tilltalande helhet.
Mitt bloggande är ju hemligt. Top secret, typ... Det finns kanske en handfull personer i Ms M´s liv som överhuvud taget har hört talas om att hon har en blogg. Av dessa misstänker jag att de flesta omedelbart glömt den saken, men att en eller annan ibland går in och kikar sig omkring. Någon vänlig person har vid något tillfälle erbjudit sig att länka till bloggen på FB. Men jag har tackat nej. Är rädd att då blir det människor som känner mig som läser. Arbetskamrater, grannar och bekantas bekanta... Huvvaligen! – som vi säger i Norrland...
Jag tror att det skulle ha en hämmande inverkan på mitt skrivande.
Mina döttrar har ingen aning om att morsan bloggar och jag både rodnar och bleknar vid blotta tanken på hur pinsamt det skulle vara för båda parter om de visste – och ännu mer när jag tänker på vilka reaktioner jag skulle kunna få i kommentatorsfältet...
Heeelp...!
Men – jag tänker, att när jag en gång slutar att arbeta, kan jag förhoppningsvis satsa mer på att skriva och blogga. Kanske rentav även börja twittra och instagramma...? Skriva på engelska och satsa på att nå ut till andra seniorer world wide...! Endast fantasin sätter gränser...
Nåja. Den som lever får se och om framtiden vet vi noll och intet.
För mig är skrivandet viktigt -- ja, snudd på livsviktigt. Jag tror att jag till fullo insåg det för ett antal år sedan då en kollega och jag började maila varandra om ditt och datt så gott som dagligen.
Jag märkte snabbt att det idoga mailandet för mig blev ett sätt att strukturera upp och förstå vardagens alla stora och små händelser. Det gav nya perspektiv och blev i förlängningen också ett sätt att bättre förstå sig själv.
Ofta skriver vi bara av oss, min kollega och jag – utan att kommentera varandras mail särskilt mycket eller föra en dialog. Andra gånger inleder vi regelrätta diskussioner – som då och då urartar i hetsiga meningsutbyten – för det är inte särskilt mycket här i tillvaron som vi två kan enas om.
Det senare undviker jag dock i möjligaste mån numera. Att munhuggas slukar oerhörda mängder energi för en HSP-person (Highly Sensitive Person) som jag. Men en sak har vi två trätosystrar i alla fall gemensamt – intresset för det skrivna ordet. Både vårt eget och andras.
En ny vecka är här och vi har gått in i en tid av både väntan och förväntan – adventstiden. Något adventspynt finns ännu inte att vila ögonen på här hos oss i Basset – och det är väl högst osäkert om det blir någon förändring på den fronten.
Elsa och jag har istället ägnat en del av den gångna helgen åt att försöka få lite ordning på övervåningen igen. Alltsedan fönsterbytet i augusti har kaos mer eller mindre härskat där. Nu tog vi tag i sovrummet. Sedan står gästrummet och filmrummet på tur att få sig en välbehövlig makeover...
Ha en fin adventsvecka!
Önskar
Elsa och Ms M
