Träning för kropp och själ
”Across the evening sky, all the birds are leaving”Who knows where the time goes”, Fairport Convention
Oktober står för dörren med mörka kvällar, brasor, levande ljus och innemys och Ms M har kommit in i de flesta rutinerna igen, inklusive träningen där det var premiär sistförlidna helg. Premiären hade fått skjutas upp några veckor pga jobbresor, Skåneresor och inte minst besök av en son från andra sidan jordklotet för min träningskompis A:s del.
Men förra lördagen så var det då äntligen dags igen och Ms M var peppad och rustad till tänderna – iklädd nya träningskläder. Yes, de gamla sladdriga byxorna och urtvättade t-tröjorna har har skickats till tippen och ersatts av tajta trikåer i blankt och snabbtorkande funktionsmaterial – fyndade på rea, givetvis.
Det är egentligen inget nytt och jag har varit medveten om det mycket länge. Det här att det faktiskt spelar roll vad man har på sig när man tränar. I alla fall spelar det roll för mig. Känner jag mig fin, så ökar självförtroendet och jag presterar bättre. Så är det – åtminstone till en viss gräns.
Iklädd mina nya åtsmitande tights och dito top klarade jag under premiärpasset mer än någonsin förr på gymmets maskiner – och jag blev inte ens trött, fastän det var första gången på gott och väl tre månader som jag utsatte min gamla kropp för den här typen av träning.
"Vi får nog ta det lite lugnt!”, sa A med en orolig blick på mig...
Nåja, vi tog inte ut oss mer än att vi även i vanlig ordning hann avhandla en del av livets väsentligheter, för vår träning fyller även en social funktion. Denna gång fördjupade vi oss i det pensionärsliv som ju rycker en bit närmare för varje gång vi ses. Om framtiden vet man noll och intet, och om detta är vi mycket medvetna, men en plan måste man ändå få ha – och gärna även en plan B, enades vi om.
Det är mycket att ta ställning till. Stanna kvar i denna avkrok av vårt land? När man för första gången på många decennier faktiskt har möjlighet att själv välja? Nej, vi har båda rötterna på annat håll och enades om att det vill vi inte. Flytta närmare våra barn? Njaa... Vem vet var dessa kommer att bo om några år och om de kommer att bo kvar? Eller om de ens vill ha mamma i närheten?
Fast det är klart. När man blir riktigt gammal – om man nu blir det – och om döttrarna bleve bofasta någonstans. En liten friggebod belägen i ett avskilt hörn av en trädgård, utrustad med alla moderna bekvämligheter. Ett lugnt liv på 15 kvadrat. Böcker att läsa – och en långörad, fyrbent kompis som sällskap. Hmmm...
Flytta utomlands, medan man har hälsan någorlunda i behåll? Ja, det är ju lite spännande att fundera i de banorna, det tycker vi båda. Sälja allt man äger och har och flytta till Portugal? Hyra en billig bostad och få behålla mer av den – åtminstone för min egen del – knapra pensionen dessutom?
Fast Ms M föredrar som bekant regn och rusk framför medelhavsvärmen och vill ju egentligen hellre styra kosan mot Shetland... Eller möjligtvis slå ner bopålarna i ett litet torp i skogen, med en bergknalle där man kan sitta och blicka ut över glittrande sjöar och milsvida skogar...
Vem vet? Men att drömma, fantisera och planera kostar inget. Sedan blir förstås livet som det blir ändå.
När jag var liten besökte jag ofta tillsammans med mina föräldrar gamla släktingar på landet. Det var alltid så lugnt hos dem, minns jag att jag tyckte. Tiden stod liksom stilla. Det kändes lite som att kliva in i en annan värld.
En valkig näve bredvid en skör kaffekopp på köksbordet, en blick som drömmande letade sig ut genom fönstret. En tystnad som nästan gick att ta på – endast bruten av väggurets regelbundna tickande. Ibland föreställer jag mig min egen eventuella ålderdom på det viset.
Tiden som står stilla, fastän vägguret tickar.
”Idag var vi djupa!”, konstaterade A när vi, nöjda och belåtna, skildes åt utanför vårt lokala gym och jag nickade instämmande. Ibland är det ju liksom läge för att vara det också.
Ha en fin avslutning på september!
Önskar Elsa och jag.
