Att vila sig trött
Nej, trötthet går inte att vila bort, konstaterar Ms M, efter att ha försökt. Två veckor av dvalaliknande tillstånd varvat med sporadiska uppdrag och utryckningar här på hemmafronten. I alla fall verkar inte vila bita på den slags trötthet som jag lider av.
Jag misstänker att det enda botet i mitt fall är en återgång till strikta vardagsrutiner, med två timmar per dag på cykeln, frisk luft och daglig motion med andra ord, och så lite lagom krävande hjärngymnastik på det. En sådan tur att jag har börjat arbeta igen!
Att vara fysiskt trött är en sak, men att dessutom känna sig så till den milda grad seg och utmattad både i hjärna och psyke som jag har gjort, är ingen särskilt behaglig upplevelse.
Julledigheten har varit fin, konstaterar jag vidare. Inte riktigt som jag föreställt mig den kanske, men bra ändå och hur ofta blir egentligen tillvaron precis så som man tänkt sig den? Fjorton dagar med mor och dotter under samma tak och endast en enda tårfylld sådan. Det är ett facit att vara glad över.
Det gråmulna, halkiga och otroligt promenad- och cykelovänliga vädret drar dock ner helhetsupplevelsen och jag skulle därför ge julledigheten åtta poäng på en skala från ett till tio.
Inte dåligt, det heller.
Vad ska jag minnas från julledigheten 2017?
Ja, inte bara en utan flera dagar i pyjamas och morgonrock till långt in på sena eftermiddagen. Något jag i hemlighet längtat efter att få testa, men som tyvärr inte gjorde mig ett dugg piggare, utan snarare tvärtom.
Vidare ska jag minnas måltider med dottern. Riktig lagad mat och fint dukat varje dag. Det är annat, det, än Ms M´s vanliga spartanska kosthållning. En bit knäckebröd vid diskbänken, typ – nja, kanske inte riktigt, men nästintill. Jag är inte bra på att laga mat åt mig själv när jag är ensam.
Jag ska minnas trevlig samvaro runt bordet med olika konstellationer av den närmaste lilla kretsen. Frukost, middag, lunch och Afternoon Tea. Jag är så glad för dessa stunder.
Jag kommer att att minnas värmande sherry i facettslipade kristallglas och svalkande gin och tonic med is och citron, som min tokiga dotter kom lastad med på nyårsafton. Ms M´s favorit när hon i sin ungdom frekventerade pubar i favoritlandet, men inget som precis ingår i hennes enkla livsföring numera.
Lyx!
Jag kommer att minnas en och annan rendez-vous – oftast en ruggig promenad följd av en värmande kopp te i någon trivsam miljö – med Mr C. Liksom enkla och improviserade luncher på stan med dottern. Att en dubbel toast med ost, tomat och oregano kan smaka så himmelskt gott som det gör, när man sitter nersjunken i varsin bekväm soffa intill fönsterväggen i det ekologiska bibliotekscaféet.
Slutligen kommer jag att minnas all den omtanke som ägnats den kära Elsa. Dottern, svärsonen och Elsa, inklämda i mitt fönsterlösa, klaustrofobiska trappförråd, under de värsta raketattackerna på nyårsnatten. Om inte det är kärlek, så vet jag inte vad det är.
Vad har jag saknat? Jag har saknat min yngsta dotter, förstås, men hon verkar ha det bra – och det ska man väl ha om man spenderar sin tid på självaste Paradisöarna.
Jag har saknat solen och jag har saknat de få minusgrader som hade gjort det lite lättare att vara ute mer med den stackars Elsa, som nu i stor utsträckning, även hon, fick tillbringa julledigheten inomhus.
Men annars? Nej, vi är nöjda, Elsa och jag, och allt det mindre roliga skyndar vi oss att knöla ner i en sopsäck som vi knyter en stadig knut om och förpassar till tippen, där den hör hemma.
Nu är vardagen här igen – och det känns riktigt härligt! För hur länge som helst orkar man ju inte vila!
Ha en fin vardagsvecka!
Önskar Elsa och Ms M
