En monarks sorti...
H G Wells
Så kom då den dagen när den, efter att ha varit krasslig en tid, slutligen gav upp. Stålhästen, hojen, biken... Kärt barn har många namn. Min cykel, alltså...
I dryga tio år har den dagligen tjänat mig, den gamla Monarken i tidlös, svart tantmodell. Tre växlar, hand- och fotbroms. Cykelkorg och pakethållare.
Men nu var det alltså finito. Diagnos irreparabel – eller snarare, att laga den skulle bli orimligt dyrt i förhållande till cykelns ålder och hälsotillstånd och de summor som redan lagts på den.
Suck!
Jag är ju dessvärre fullständigt beroende av cykelskrället. Dels för att ta mig till och från jobbet morgon och eftermiddag, men framför allt för att kunna ta mig hem till den kära Elsa på lunchen och utfodra, rasta och prata med henne en stund.
Goda råd var alltså dyra.
Letade i panik på nätbutikernas sidor. Rådfrågade vänner och bekanta. Blev inte mycket klokare... 
När nästa morgon grydde hade jag i alla fall lyckats minska ner antalet intressanta alternativ till två. Återvände till fots till cykelaffären, där jag inom parentes sagt varit kund i decennier, och frågade om de kunde matcha nätpriset på den av de två cyklarna som de hade i butiken. De kunde de, med råge till och med -- och jag slog förstås till på stört.
En riktigt bra deal var det, plus lite extra förmåner som en gratiskoll om ett par månader och förstås -- det bästa av allt. Att direkt kunna cykla hem den nya kamraten! Slippa vänta på leverans, slippa montera. Slippa ta apostlahästarna till och från jobbet! Thank goodness...
Den nya stålhästen är av ungefär samma utseende och temperament som sin företrädare och hittills kommer vi bra överens. Inga problem alls -- och tänk att ha en sadel som är hel, bromsar som inte skriker och skrämmer slag på folk, en fungerande ringklocka och lyse både fram och bak. Vilken lyx!
Den gamle, då? Ja, den går och betar här på baksidan i väntan på att bli förpassad till de sälla cykeljaktmarkerna. Vi tar det lite peu en peu och jag är där och klappar om den och pratar med den ibland. Är ju fäst vid den, efter mer än tio års daglig samvaro... Men vill förstås inte heller att min back garden förvandlas till en cykelkyrkogård.
Mr C ligger sjuk influensan och Elsa och jag tillbringar helgen på tu man hand. Det känns minst sagt mysko. Så mycket tid plötsligt - och vad ska vi göra med den, funderar vi? Har visserligen en imponerande hög med olästa deckare att ta mig an, men läser man oavbrutet en hel dag så bli man ju helt vimsig i skallen, som Elsa mycket riktigt påpekar för mig, och en hel helg av deckarläsning är nog därför inte att rekommendera.
Men visst har vi saker att göra Elsa och jag -- och att förbereda, inte minst. För hör och häpna, om precis två veckor så checkar ett par för oss i det närmaste okända personer in här på Basset Cottage B&B. Vi har aldrig träffat dem förr, endast pratat i telefon några gånger...
Jo, det är sant och nej, vi har inte gått med i "Couch Surfers", soffsurfarna. Det här är något helt annat och definitivt inte alls lika skrämmande som det skulle vara att ha övernattande soffsurfare här i B C. Tvärtom. Det ska bli jättetrevligt. Men lite nervöst ändå, förstås... Tur att jag har Elsa som hjälper till. Hon är en sådan duktig värdinna!
Vi får nog anledning att återkomma till detta....
Ha en fortsatt fin helg!
Önskar vi från Basset Cottage
