bassetcottage.blogg.se

Se, nu tittar lilla solen in igen!
Släpp in den uti hjärtekammaren.
Då blir det solsken ute,
solsken inne,
solsken uti vart sinn.
(Åke Wassing)

Jag svänger av från den hårt trafikerade Europavägen och rakt ut i ingenstans. Vägen smalnar snabbt av. Kan ens två bilar mötas här?

Den stora ensligheten omsluter mig. Jag låter blicken vila på fälten och åkrarna och vidare över skogsbrynet och bergen. Någon odlar fortfarande jorden här. Håller landskapet öppet och levande.

I fäboden, lång där borta, fick min mamma och hennes bästa vän, i en annan tid, ibland hjälpa till att valla korna om somrarna.

Vägen snirklar sig fram. Ibland känns det som om trädens höstfärgade löv är så nära att de sveper mot mitt ansikte. Tisslar. Tasslar. Viskar.

Det är länge sedan. Inte år. Decennier. Men allt är sig likt. Precis så som jag minns det.

Jag kör vidare. Förbi kraftverksstationen. Där ute på en udde, i en spegelblank och höstmörk sjö, växte min pappa upp.

Några kilometer längre bort längs vägen gick han i skolan.

Skolhuset är stort och gult. När jag var ett par år gammal, hyrde mina föräldrar det en sommar. Jag, stadsbarnet, fångade grodor och släppte ut dem på köksgolvet. Jag fick, omsluten av pappas trygga armar, för första gången sitta på en häst. Radion spelade ”Se nu tittar lilla solen in igen”. Jag undrade vad hjärtekammaren kunde vara för något. Ett rum?

Pappa hade simskola för en grupp större barn vid den lilla sandstranden nere vid sjön. Mamma och jag brukade ibland promenera dit. Några av mina allra tidigaste minnen härrör från den här sommaren. Femtiotalets sista.

Jag åker vidare. Vägskyltar med namn som kittlar fantasin. Nu går vägen längs med den stora sjön. Om jag sträcker ut min vänstra hand, så kan jag nästan vidröra den kalla, gråa, krusiga vattenytan.

Skog och sjö. Sjö och skog. Öppna fält igen. Hus. Stora, fina gårdar. Här bor det människor och har så gjort i många generationer. Det känns betryggande, bland allt det öde.

Plötsligt har jag vattnet på båda sidor om mig. Vägen går mitt i sjön. Det är nästan onaturligt vackert. Är det verkligen på riktigt?

Vi är nära länsgränsen nu. Jag tar höger och åker österut. Samma vägar. Samma skogar. Samma åkrar och fält, sjöar som blänker i blått och då och då ett hus. Är det bebott eller övergivet? Förfallet och lämnat att dö? Jag saktar ner. Försöker att avgöra om här finns människor eller ej.

Jag möter en bil och någon gång en traktor. Någonstans håller man på med ett vägarbete. Mitt ute i ensligheten.

Under tiden som jag färdas, talar jag med min äldsta dotter. Dåtid möter nutid. Min dotter berättar. Forskningsrapporter, som avhandlar de mest besynnerliga ämnen. ”Det kan inte vara på allvar!”, protesterar jag. ”Men, jo!”, hävdar dottern.

Jag skrattar och funderar på hur det skulle vara att leva här. Vad gör man om man glömt att handla något viktigt? Plötsligt blir sjuk? Behöver uppsöka en veterinär?

Finns det mobiltäckning? Bredband?

Vad tar man sig till på vintern? När snön lägger sig som ett vitt, tungt och meterdjupt täcke över allting. Inklusive vägar, som aldrig kommer att prioriteras av någon plogbil.

Men ännu är det höst. Naturen brinner. Är jag i paradiset? Hur kan något vara så här vackert?

”Jag vill bo här!”, säger jag till min dotter. ”Det finns ingen framtid på landsbygden.”, svarar hon. Nej, ingen framtid. Men kanske tillräckligt för en ålderdom?

En ny vägskylt. Jag tvekar, men stannar sedan. Gör helt om och vänder tillbaka. Att återse det hus som min pappa byggde och där jag under min uppväxt tillbringade mina somrar är jag ännu inte redo för.

En annan gång, kanske. Men inte nu.

Så jag åker tillbaka. Längs de smala vägarna, genom skogen, längs vattnet. Den jättelika sjön på min högra sida nu. Jag sträcker ut handen. Vill vidröra det glittrande vattnet.

Jag passerar den gamla skolan igen. Här gick man om vintern i kolsvart mörker både morgon och kväll. Det har jag fått berättat för mig. Man var mörkrädd och ibland kunde det hända att ett par lysande ögon dök upp i allt det svarta och försvann igen. En hare? Jag satt i tryggheten i baksätet. Försökte föreställa mig hur det kunde ha varit.

Pappas barndomshem ute på näset, enstaka hus, de öppna fälten igen och sedan – civilisationen. Europaväg. Hetsig trafik. Bilar. Människor. En annan värld. En annan tid.

Inte särskilt civiliserat.

Jag korsar den breda vägen med den brusande trafiken och fortsätter nerför en backe. Här stod en gång det hus där min mormor bodde. Det var långt innan den breda vägen drogs fram och delade bygden i två delar.

Hit brukade vi ibland ta tåget, bara mamma och jag. Stanna över en natt. Rälsbussen gjorde uppehåll vid det lilla stationshuset. Mormor mötte oss. Alltid klädd i kappa, pumps och hatt. Vi gick längs den smala järnvägsbron, över spåret och uppför backen till min mormors stora kök. Där vedspisen glödde och där vattnet fanns att hämta i en stor, vacker koppartunna.

Jag tar vänster vid korsningen i ett transitland mellan nu och då och passerar först den gamla disponentvillan och sedan herrgården. Till höger – mellan vägen och älven – ligger ännu det stora gula hus, som min farmorsfar lät bygga. Där satt min farmor, blid och mild, och här låg min farfar de sista åren, iklädd randig nattskjorta och nattmössa. På den soliga glasverandan – som nu är borta – brukade jag stå och andlöst beundra de blommande, röda pelargonerna.

Efter ett par hundra meter stannar jag igen, vid den lilla kyrkan där jag själv en gång döptes. I den dopfunt som min mammas morbror formgivit och tillverkat. Här ligger de alla, de som funnits före mig. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Mormorsmor och mormorsfar. Farmorsmor och farmorsfar.

Jag går genom kyrkogården och fram till den slänt som stupar brant ner mot älven. Jag älskar den här platsen. Mer än någon annan plats på jorden.

Stilla står jag där och tar in allt det vackra och vemodiga. Sedan vänder jag mig om och börjar långsamt gå tillbaka.

Jag säger hej då till min dotter och slår ihop min laptop. Att resa virtuellt kan vara en hisnande upplevelse. Men en dag, snart, vill jag återvända också i verkliga livet.

 

Trevlig helg!

Önskar Elsa och Ms M