En godisfri påsk
Påsken ser ut att bli sisådär här hos oss, vad gäller väderleken. Det är klart att jag gärna hade velat ha sol och promenad- och trädgårdsfixarväder, men jag försöker att se det positivt. Tid, istället, till att fixa klart och ta kontroll inomhus, innan utomhussäsongen sätter igång på allvar.
Påsken är ju mat- och godishelgen nummer ett i vårt land, får man väl säga - men själv kommer jag att ta det lugnt på den fronten. Socker utövar just nu ingen lockelse alls på mig och det finns en orsak till det. I dagarna såg jag en väldigt intressant, upplysande, pedagogisk - och minst sagt skrämmande - film på SVT Play. ”Sockerfilmen” (”That Sugar Film”) heter den och den gjorde ett starkt intryck på mig.
Damon Gameau heter en kostmedveten ung skådespelare från Australien, med flickvän och ett barn på väg. Han bestämmer sig för att - med sin egen hälsa som insats - ta reda på hur det dolda sockret i den förment ”nyttiga” mat som vi stoppar i oss egentligen påverkar vår fysiska och psykiska hälsa. I sextio dagar ska ha leva på ”normalkost”, dvs på sådant som den genomsnittlige australiensaren livnär sig på. Observera att det på inget sätt handlar om traditionell skräpmat - inget godis, ingen läsk, inga hamburgare och inget extra socker.
En genomsnittlig normalkost i Australien innehåller motsvarande fyrtio teskedar dolt socker per person och dag.. Om en familj på fyra personer istället för det dolda socker som de får i sig via fruktyoghurt, juice, flingor, bröd osv, skulle äta samma mängd rent socker, så skulle de i de flesta fall få sleva i sig sammanlagt sex kilo socker i veckan!
Damon hålls hela tiden under noggrann uppsikt av en grupp experter som kollar hans värden och redan efter tolv dagars normalkost har Damon ökat mer än tre kilo i vikt, fått en synlig påverkan på sin lever och förhöjda kolesterolvärden.
Damon besöker ett aboriginsamhälle i norra Australien, där invånarna för några decennier sedan åt en sockermängd som endast motsvarade ett fåtal teskedar per år. Men det var då, det... Han åker till USA och träffar tandlösa tonåringar som matats med läsk ända sedan de var spädbarn och fick det i nappflaskan. Observera att detta är USA, världens rikaste land, och inget u-land i Afrika eller Asien! Det fattiga delarna av befolkningen blir lätta offer för läskedrycksindustrins marknadsföring.
Det är obeskrivligt sorgligt att se.
Vi får också träffa forskare, både de som rakryggat vågar stå upp för vad de vet och de som är köpta av sockerindustrin. Att forskning på många områden styrs av näringslivet är ingen nyhet, men att se det så här tydligt blir ändå något av en chock.
Hur gick det då för Damon? Jo, vid experimentets slut, efter sextio dagar, hade denne unge man - magerlagd och med en hälsa långt bättre än genomsnittet - ökat åtta och ett halvt kilo i vikt, utvecklat fettlever, fått farligt höga värden vad gäller blodfetter och kolesterol och hamnat i riskzonen för diabetes typ två. Åtta veckor - så snabbt går det alltså att förstöra en kropp!
Lika snabbt som han ökat i vikt, går han, efter experimentets slut, dock ner till sin normalvikt igen - även om den första tidens detox från sockerknarket inte är lätt. Vid en ny mätning av hans blod-, lever-, insulinvärden osv, visar det sig att även dessa återgått till det normala igen.
Slutet gott, allting gott, alltså - i alla fall för Damon.
Elsa och jag - som rimligtvis ändå ligger rätt långt under genomsnittet när det gäller sockerkonsumtion - fick oss verkligen en tankeställare. Och påskgodiset? Nej, det hoppar vi definitivt och utan någon större saknad över...
Gör det ni också - och glöm inte att titta på filmen, som ligger kvar på SVT Play ytterligare några månader. ”Sockerfilmen”, var namnet.
Ha en Glad och Godisfri Påsk!
Utbrister Ms M och Elsa unisont.
