Mörkrädd
ty ljuset vilar där
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är”.
(Erik Blomgren)
Jag har, så länge jag kan minnas, varit rädd för mörker. När jag var liten, genom hela livet och än i dag. Den här rädslan har ibland komplicerat tillvaron för mig och hindrat mig från att göra saker. Men oftare än så, tror jag, så har min mörkerrädsla skyddat mig. Aldrig någonsin har Ms M setts promenera eller cykla omkring mol allena mörka kvällar och nätter och på så sätt i onödan utsatt sig för fara.
Det finns de, har jag förstått, som känner precis tvärtom. Som invaggas i lugn och trygghet när mörkret omsluter dem. Ingen ser dem och de ser ingen. Jag kan ibland avundas dem och önska att jag också kunde känna det så.
Men det kan jag inte. Nej, aldrig känner jag mig så utsatt, rädd och rent av panikslagen som i mörkret.
Eftersom jag aldrig riktigt har betraktat min mörkerrädsla som ett stort problem, så har jag heller aldrig på allvar tagit tag i den. Säkert skulle den gå att träna bort, precis som andra fobier. Samtalsterapi, KBT... Vad vet jag?
Men kanske är det så, tänker jag vidare, att jag, under årens lopp, istället – omedvetet – försökt behandla mig själv. Har mitt livslånga intresse för spänning och crime av alla slag, kanske undermedvetet varit ett sätt att bearbeta och bemästra rädslan? Ett försök att vaccinera sig själv mot den?
Om det i så fall har varit framgångsrikt är väl tveksamt. Kanske har det i stället snarare bidragit till att göra mig ännu räddare? Ja, jag vet inte. Men mörker och rädsla är fortfarande synonymt för mig. Vem vet vad som döljer sig där i allt det svarta?
Nu tätnar mörkret snabbt utanför mina trendigt gardinlösa fönster om kvällarna och med de fallande löven från buskagen i min trädgård, så ökar också insynen. Helst skulle jag under den mörka årstiden vilja flytta upp all aktivitet här hemma till andra våningen, som är insynsfri, men den kära Elsa klarar inte trappan längre. Så vi blir kvar nere i den upplysta bottenvåningen – med det kompakta mörkret på lur där utanför. Brasan är tänd, smålamporna lyser med ett varmt sken, de levande ljusen brinner.
Härinne är det tryggt. Men därutanför ligger det okända och lurpassar.
Den allra mörkaste tiden ligger nu precis framför oss. November. En tung, grå och tröstlös månad. Men också en lämplig månad att vända blicken inåt. En tid för eftertanke. En tid för reflektion och kontemplation. En tid för allvar. En tid för andlighet.
Vi behöver det, också, och håller vi bara ut, så kommer ju så småningom advent och förvandlar i ett slag tillvaron till glättigt stjärnglitter och flämtande ljushav och sedan står det inte på förrän dagarna börjar bli längre igen.
Som väl är. För när det är mörkt och dystert ute, så blir det ju gärna mörkt och dystert inombords också.
Men ännu så länge får vi, i ottan, försedda med reflexväst (Ms M) och blinkande lampor (Elsa), traska iväg runt kvarteret. I kolmörkret. Innan det är dags för Ms M att hoppa på cykeln och trampa iväg till jobbet.
Fast en liten ljuspunkt finns, förstås. Även i det mest kompakta höstmörker. En alldeles ny elcykel som vi får disponera under lillmattens äventyr i främmande land. En helt fantastisk uppfinning – och ett klart skinande ljus i denna dunkla årstid.
Ha en fortsatt fin oktoberhelg!
Önskar Elsa och Ms M
