Varde ljus!
Härom morgonen raglade jag redan vid fyratiden, sömndrucken och med ett fast grepp om ledstången, nedför trappan – väckt ur min skönhetssömn av Elsa, som i den tidiga timmen satt och ylade vid skafferidörren...
Det blev ett chockartat uppvaknande när den nya sensoriska glödlampan till min utomhusbelysning med full kraft slog till och – i kombination med den nyfallna och alldeles bländvita snön därutanför – likt en ljungande blixt lyste upp tillvaron, när jag släppte ut min vän för dagens första rastning.
Vanligtvis är det ju vid uppstigningen alldeles kolmörkt – både´inomhus och utanför fönstren.
Fantastiskt! Varför i all sin dar har jag väntat så länge med att byta ut den gamla skruttiga glödlampan, som knapp längre gjorde vare sig till eller från?
Nåväl. Elsa utfodrades och Ms M passade på att brygga sig en kopp te som hon sedan tog med sig tillbaka till sängen igen. Härligt att få ligga och dra sig en stund.
Gick sedan i strålkastarens sken en match mot den decimeterdjupa, tunga snön och hann få undan en del innan jag så småningom hoppade på cykeln och ömsom trampade och ömsom pulsade mig fram till jobbet. Nästan en timme tog det mig.
Puh...!
Att cykla till och från jobbet på oplogade cykelvägar är som att springa ett maratonlopp. I alla fall för mig... Med rosiga kinder och fullständigt mörbultad i hela kroppen, anländer jag i kvällningen hemmet och ramlar ihop i en hög på golvet, med den glada och svansviftande Elsa dreglande över mig. Ja, nästan så, i alla fall.
Åh, den som ändå slapp gå ut!
Men, när jag under våra hundpromenader ser den kära Elsa – snart 12 år nu – likt en lycklig och uppspelt hare skutta omkring i allt det vita och fluffiga, ja då tänker jag, att för din skull Elsa, så är jag verkligen glad att vi har fått så mycket snö! Men inte för någon annans... Så långt sträcker sig dessvärre inte min generositet härvidlag.
Nåväl. Tillbaka till mina reflektioner kring det här med mörker och ljus. Nu planerar jag att sätta en lika effektiv strålkastarlampa också i armaturen utanför mitt förråd. En som tänder sig själv i skymningen och hälsar mig välkommen när jag, trött och sliten, når hemmets trygga famn och som dessutom signalerar till mörksens krafter, att här går det minsann inte att i skydd av dunklet smyga omkring osedd.
Det mesta blir liksom lite mindre skräckinjagande när mörkret jagas på flykt.
De tre återstående veckorna fram till jul, ter sig alltmer som en transportsträcka, även om jobbkalendern är fulltecknad. Vilken tur då att tiden rusar fram som det värsta höghastighetståg. Jag behöver verkligen vila och avkoppling nu och jag hoppas att jag kommer att få det.
Julen, i dess kommersiella tappning, intresserar mig inte det minsta. Någon köpfest deltar jag inte i. Jag tycker också att det är en lättnad att inte längre sitta fast i något spindelnät av relationer och traditioner. Min äldsta dotter kommer hem och jag har den kära Elsa och Mr C. Allt det här är jag väldigt glad över, men jag kan samtidigt ärligt och uppriktigt tillstå att för mig vore det ingen katastrof att fira julen på tu man hand med endast den fyrbenta vännen.
Då kunde vi ordna det för oss precis på pricken så som vi ville ha det, vi två, och bara mysa och trivas tillsammans.
Även nu gör jag i stort sett det jag vill göra och jag gör det i mycket liten skala. Inga måsten finns och inte många stridande viljor. Jag känner mig privilegierad härvidlag och är tacksam för det.
Men innan det är dags för julen att knacka på, så står ju en annan och, tycker jag, trevligare tid, för dörren. Välkommen Advent! Med ljus och glitter och glans...
Fast frågan är väl om inte utebelysningen i år konkurrerar ut både stjärnor, ljusstakar och slingor...
”Varde ljus...!”
”...Och det blev ljus!”, konstaterar Elsa och Ms M och betraktar både häpet och hängivet vår nya lampa.
Ha en fin Adventshelg!
Önskar Elsa och Ms M
