Att inspireras av det förflutna
Låter det konstigt? Ja, det är det nog också!
De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt att gå igenom gamla mailkonversationer. En märklig sysselsättning... Jag tillhör dem som nästan aldrig raderar ett mail, så det finns en hel del att fördjupa sig i och det har visat sig vara fasligt lätt att fascineras av och fastna i det här tidigare livet som man läser om. Minnas, förundras, förbryllas...
Min mail kan närmast liknas vid en databas. Om man i sökrutan skriver in ett sökord som t ex ”Elsa”, eller ”Deckare”, eller vad det nu må vara, så genererar det genast en mängd träffar. Sida upp och sida ner med Ms M´s reflektioner över olika spörsmål under årens lopp.
Jag är en mycket flitig mailskrivare. Mailen är en kommunikationsform som passar mig ypperligt. Det är i skriften som jag kommer bäst till min rätt och kulspetspenna och prasslande pappersbrev började för si så där en femton år sedan eller så, för Ms M´s del att ersättas av elektronisk post. Snabbt och behändigt, med omedelbar avgång och leverans – och brevlådan ständigt redo att vittjas.
I ett muntligt samtal hamnar jag, som är en försiktig och fåordig person, i regel genast i ett underläge. Motparten tar kommandot och jag blir den som anpassar mig, lyssnar och tar emot. Men i ett brev styr jag helt och hållet själv och kan, om jag så önskar, breda ut mig och bli ordrik – berätta, beskriva, diskutera och föra fram mina åsikter...
Utan att någon avbryter eller överröstar.
Att läsa om sitt eget liv och sina tankar och funderingar, för så där en åtta, nio, tio år sedan är en högst besynnerlig upplevelse. Mailen blir till en exposé över mitt liv vid den här tiden. Så nära, men ändå så långt borta. Så likt, men ändå så olikt. Så påtagligt, men ändå så omöjligt att nå...
Så mycket som har hänt!
”Har jag verkligen skrivit det här?”, tänker jag förvånat när jag läser mina egna ord om min tillvaro, så som den såg ut då, i en annan tid. Jag känner knappt igen mig själv. Så välformulerad jag var! Klar och koncis och med kloka och väl genomtänkta åsikter.
Hmmm...
”Så mysigt jag verkade ha det!”, tänker jag också. Bakade, lagade mat och stod i, drack te och åt scones, tog hand om den kära Elsa på alla sätt och vis, servade döttrarna och fixade och donade här hemma. Städade och jobbade i trädgården... Ja, man blir ju rentav både stolt och imponerad!
Fast allt var inte enbart mysigt, förstås, det förtäljer minsann också mailen. Konfrontationer med tonårsdöttrar tog massor av energi och det gjorde även täta resor till min gamla och alltmer förvirrade mamma, som på den tiden var bosatt ett trettiotal mil från mig.
Arbetsmarknad och ekonomi var andra orosmoment för Ms M vid denna tid, läser jag vidare. Skönt att inte längre ha så många år kvar i arbetslivet att ängsla sig för. Fast pensionen är förstås en ännu större källa till oro... Basset Cottage var svinkallt om vintern och kök och badrum var slitna och sunkiga och i stort behov av renovering.
Brrr! Ja, den kylan glömmer vi inte i första taget, varken Elsa, flickorna eller undertecknad. Det här var långt före den välsignade luftvärmepumpens och de nya elementens entré i vårt hem och kölden saknar vi förvisso inte. Men i övrigt? Ja, det är inte utan att man blir lite nostalgisk...
Vi måste ha varit piggare på den här tiden och orkat mer, både Elsa och jag, reflekterar jag i mitt stilla sinne, medan jag låter blicken svepa över textraderna. Jo, jo. Åldern tar allt ut sin rätt – och det på både djur och människor och på många sätt har vi ju det bättre nu. Lugnare, tryggare, varmare, och med en till stora delar renoverad bostad...
Fast nog skulle jag allt– med hjälp och vägledning av mitt forna jag – vilja försöka att hitta tillbaka till en del av det som verkar ha förekommit lite oftare då. Som doften av nybakat bröd, örtkryddor, curry och vitlök från vårt lilla kök. Som mer av läsning i soffan om kvällarna och mindre av slötittande på obskyra program på lapen. Som ännu mera närhet, mys och äventyrliga små promenader med den kära Elsa.
Mer av allt det där som vi gillar så mycket och mår så bra av och som är en del av det lilla liv som vi lever här hemma i vårt Basset Cottage.
Ha en fin – och förhoppningsvis mer vårlik – fortsättning på majveckan!
Önskar Elsa och Ms M.
