Djurvänliga täcken och duniga fågelungar...
"The best thing one can do when it's raining is to let it rain".
(Henry Wadsworth Longfellow)
Regnet och kylan fortsätter envist att bita sig fast och fullständigt dominera väderbilden här i vår del av vårt avlånga land. Men idag var det ändå så pass mycket uppehåll att jag vågade mig på en cykelutflykt till vårt lilla köpcentrum, strax utanför stan.
Målet var butiken med de många extrapriserna på täcken och kuddar, för jag hade för avsikt äntligen göra slag i saken och byta ut de urgamla duntäckena – inköpta, i ren och skär okunskap om hanteringen kring dun, för säkert tjugo år sedan nu. Dags att förnya och, framför allt, dags för något djurvänligt och något som jag etiskt kan stå för.
Stod först som paralyserad och tittade på den lilla luddiga varelsen. Riktigt pytteliten var den – kanske en gråsparvsunge? Hade mest av allt lust att vända om och åka därifrån igen. Men, efter att med låg stämma ha yttrat några tröstande ord riktade till fågelungen, så gick jag ändå till sist in.
Velade runt i detta land av täcken, kuddar och sängar både länge och väl, men såg hela tiden den lilla fågelungen på min näthinna. Slet till sist från en hylla åt mig ett par varma och sköna norska täcken i djurvänlig microfiber, så där trivsamt prassliga och med lite dunkänsla, nu till halva priset samt ett par kraftigt nedsatta kuddar i liknande material och gick så, med famnen full av det mjuka och fluffiga, mot kassan för att betala.
Blev glad, för jag vill tro att den kanske trots allt var så pass flygduglig att den kunde sätta sig själv i säkerhet. Den kan naturligtvis också ha hoppat iväg på marken, men i så fall hade den lyckats ta sig långt på sina små ben, för den fanns inte längre inom synhåll.
Stuvade ner mina nya kuddar i cykelkorgen och hängde täckena i sina tillhörande tygväskor på var sida om styret. Sedan trampade jag hem till den kära Elsa, som otåligt väntade på att få inspektera mina inköp.
Det är härligt med nya, fräscha och frasiga täcken i sängarna, men allra bäst är vetskapen om att inga små dunbollar har behövt släppa till sina fjädrar, eller för att uttrycka sig i klarspråk, att inga fåglar har behövt plockas levande, för att vi ska kunna ha det varmt och mysigt när vi sover.
Det känns bäst så, det tycker både Elsa och jag. Dun ska värma levande fåglar – vi människor kan hålla oss varma på annat sätt.
Och ett gott samvete är den bästa huvudkudden...
Ny vecka imorgon, skolavslutning på fredag och midsommar om knappt två veckor. Håller det kylslagna vädret i sig så blir det ju perfekt att begå båda dessa högtidsdagar i den värmande folkdräkt som jag köpte i vintras... Ingen risk att frysa i den, inte – ens om det så blir minusgrader!
Ha en fin vecka!
Önskar
Elsa och Ms M
