Snöpligt värre!
Snöpligt värre blev det i förra veckan när Ms M som en blixt från klar himmel drabbades av akuta förkylningssymptom och en hosta som begav sig raka spåret ner i luftrören. Peppar, peppar så brukar jag ju oftast kunna klara mig från sådant här otyg – man blir ju med åren rätt så resistent när man jobbar i så utsatta miljöer som jag – och jag blir därför alltid lika förvånad de gånger något elakt virus verkligen lyckas sätta klorna i mig.
Checkade ut tidigare från jobbet i fredags och gick efter hemkomst till Basset Cottage – och till den kära Elsas stora häpnad – raka spåret i säng. Låg sedan för ankar under hela lördagen och större delen av söndagen, men idag kände jag mig betydligt bättre och var åter i tjänst i min glasbur.
Denna ofrivilliga weekendvila förde ju dessvärre med sig att Elsa och jag å det snöpligaste gick miste om den guldkant som vi tänkt sätta på tillvaron i fredags. En liten belöning från oss själva till oss själva, för att vi faktiskt varit riktigt duktiga på sista tiden – agerat värdinnor och allt – och våra småländska gäster njuter minsann hemmavid fortfarande av helgen här i Basset Cottage, påstås det...
Så vi hade tänkt öppna presentvinflaskan och laga älsklingssushin och mysa i soffan framför någon engelsk deckarfavorit på lapen. Fast av detta blev alltså noll och intet – men kommande helg tar vi nya tag och hoppas att hälsan står oss bi...
Istället för vin har vi fått trösta oss med te – och inte vilket te som helst, heller, utan P G Tips, engelskt hushållste av den gamla skolan, som jag en längre tid varit på jakt efter och som nu plötsligt bara stod där i prydliga rader på Willys teavdelning. Surprise! Är inte sedan tidigare personligen bekant med detta te, men Mr C har ofta nämnt det i samband med sin barndom – ja, han verkar vara mer eller mindre uppfödd på det, fick det väl redan i nappflaskan, misstänker Elsa och jag... Starkt och gott smakar det i alla fall och ett vardagste helt i Ms M´s smak.
Istället för vin har vi fått trösta oss med te – och inte vilket te som helst, heller, utan P G Tips, engelskt hushållste av den gamla skolan, som jag en längre tid varit på jakt efter och som nu plötsligt bara stod där i prydliga rader på Willys teavdelning. Surprise! Är inte sedan tidigare personligen bekant med detta te, men Mr C har ofta nämnt det i samband med sin barndom – ja, han verkar vara mer eller mindre uppfödd på det, fick det väl redan i nappflaskan, misstänker Elsa och jag... Starkt och gott smakar det i alla fall och ett vardagste helt i Ms M´s smak.
Mestadels soligt, men också ishalka här och att ta sig till jobbet är som att glida omkring på ett till is fruset, stormande hav, fullt av förrädiska vågor. Jag startar extra tidigt hemifrån, tar det lugnt, hoppar av cykeln och går större delen av sträckan och tänker att det får ta den tid det tar. Hellre får man vänta några minuter på att bibliotekets portar öppnar sig för dagen, än att jag riskerar arm- och benbrott. Fast det är ju inte precis riskfritt att ta sig fram till fots heller.
I de allt ljusare kvällarna, vid hemmets trygga härd, reser vi till Shetland, Elsa och jag. Flyget till Aberdeen och sedan färjan till Lerwick... Nej, jag skämtar bara. Men vi är där. Tack vare Ann Cleeves åttonde bok i Shetlandsserien – "Cold Earth" (2017). Blad efter blad vänder vi och förflyttar oss i DCI Jimmy Perez och hans kollegors sällskap runt ön, besöker platser som Lerwick, Brae och Whalsay, huttrar i den fuktiga, kyliga shetländska vintern och värmer oss med hett och starkt te och en och annan dram...
Lite förvirrande är det förstås att TV-serien, den BBC-producerade "Shetland", som visats i SVT, likt flera andra deckardramatiseringar, efter ett tag börjat leva sitt alldeles egna liv. Böcker och filmatisering stämmer helt enkelt inte längre överens, utan har gått helt separata vägar. Onödigt, kan man tycka – men man får ta det för vad det är och BBC-seriens naturscenerier är ju minst sagt svårslagna.
Ha en bra vecka, med många koppar te oc mycket deckarmys!
Önskar
Elsa och Ms M
