Landsbygdens lockelse och vikten av att vara lite självisk ibland
Annonsbladet delas fortfarande i pappersform ut till alla hushåll på orten, läser jag intresserat, men finns förstås numera också i digital form, till fromma för Ms M och alla andra i förskingringen, som nu enkelt kan få sig en sneak peak och regelbundet uppdatera sig på vad som händer ”på bygden” – en bedövande vacker avfolkningsbygd i Norrlands inland.
Så bra!
Ibland leker jag rentav med tanken att själv flytta till den här trakten. Ja, när jag nu läser om utbudet av service i den lilla, specifika ort som jag alltid haft ett gott öga till, så känner jag mig riktigt frestad. För här finns ju allt man kan önska sig.
Ett litet men naggande gott utbud av affärer, ombud för systembolaget, biblioteksfilial, skola 1-9, gym, frissa, sporthall, vårdcentral, apotek, veterinär, kyrkokör, föreningar, servicelägenheter, äldreboende... Ja, till och med psykoterapi kan man få av en legitimerad terapeut!
Jag är imponerad.
Inga problem att hitta en bostad att hyra och ett hus kostar näst intill ingenting, om man vill slå till och köpa.
Nackdelen är de sju, åtta milen till närmaste akutsjukhus. Fast är det så långt, egentligen?
Förutom det ovan beskrivna, så får man på köpet de ofattbart vackra omgivningarna -- praktiskt taget on the doorstep. Livskvalitet, menar Ms M.
Nåja. Någon flytt lär det inte bli i brådrasket för min del, därtill är det ännu alltför mycket som binder mig till den nuvarande hemorten.
Men drömma lite måste man ju få!
En dryg vecka kvar till jul och snart firar en mystisk dam att hon blivit ännu ett år äldre. Det gör hon genom att checka ut från jobbet redan vid halvtid och luncha med Mr C på favoritsushistället. Därefter hem och fortsätta firandet i form av tårta med den kära Elsa.
Snart helg och massor att göra. Bråttom, bråttom, bråttom... Det sedvanliga städracet, handla hem det nödvändigaste i matväg inför julen, fixa till det ännu ofixade gästrummet, kasta skräp, papper, glas och burkar...
Hälsa på mamma...
Jag är inne i något av en dip vad gäller det sistnämnda. Vet inte riktigt hur länge jag orkar fortsätta besökandet i samma omfattning som nu. Jag börjar själv bli gammal, är inte vid full vigör och mamma, ja hon blir allt sämre och alltmer förvirrad. "Den här personen känner inte jag", tänker jag när jag betraktar henne. "Hon har inga som helst likheter med den kvinna som en gång var min mamma".
"Me, me, me!", piper Ms M prövande, med svag och ynklig röst -- och får minsann ett gillande brummande till svar bortifrån korgen. För i den ligger en varelse som alltid är helt och fullt uppfylld av sig själv och som aldrig skulle drömma om att se till någon annans behov före sina egna.
"Men så är hon alltid glad och nöjd också!", konstaterar Ms M och klickar bort det av hemlängtan fyllda annonsbladet för denna gång.
