Från oss i Basset Cottage, till er i cyberspace...
Nej, jag är ju inte alls bästa kompis med det här som kallas julfirande och ja, jag önskar mig egentligen inget annat än att ostört få ligga och halvsova på soffan i två och en halv vecka. Men – jag ska göra mitt bästa, så att alla i min ytterst lilla krets av nära, ska känna sig nöjda, de få dagar som vi ses.
Tids nog får jag vara ensam.
Från annandagen och fram till nyår har jag optimistiskt bespetsat mig på en liten viloperiod. Ja, kanske rent av en hel pyjamasdag...
Drömma kan man ju alltid.
”Jag har hört att dessa innehåller väldigt mycket palmolja?”, mumlade, på skorrande småländska, en kvinna i personalrummet vid fikarasten, medan hon intensivt granskade den minimala innehållsförteckningen på den pepparkaksburk som någon vänlig själ ställt på ett bord. ”Och den är inte certifierad, heller....”, konstaterade hon fortsättningsvis.
Suck! Inte det också. Jag som hade tänkt ge efter för latheten och köpa. Fast kanske de ekologiska...? Och hur är det egentligen med chokladen? Den mörka, ”nyttiga”, fast i pralinform? Bäst att kolla.
Annars får det väl bli något snabbt och hemgjort på sött- och gottfronten. Havrebollar med pepparkakskrydda och snabbgjord ischoklad på kokosolja, mörk choklad och kanel, kanske?
Inte behöver ju allt väl vara fix och färdigt i förväg heller. Bättre att pyssla och dona och låta julens väldoft sprida sig in i det sista, än att plocka ut osexiga isblock ur frysen.
Två klassiska, rundhalsade koftor i julens egna färger – en röd och en grön – är inköpta till min mamma och inslagna i fint paket. Elsa får ett par påsar av favoritgodiset, vi får hoppas att hon inte går in och tjuvkikar här nu..., och den besökande dottern en liten goodiebag med ekologiska hudvårdsprodukter. I övrigt är det bara lite busenkelt klickande som gäller. Från Ms M´s bankkonto och till döttrarnas. Okomplicerat så det förslår.
Förhoppningsvis får jag någon slags kontakt med den dotter som firar en jul långt, långt borta och som nu, pga av oro i landet där hon befinner sig, ändrat sina resplaner så att det känns som att allt ställts på ända. Hur jag ska kunna hantera det vet jag inte riktigt, men jag är vid det här laget van att bita ihop och stänga av.
Oro, oro, oro. Ständigt denna evinnerliga oro, som en enveten och efterhängsen följeslagare.
Ett par julsamtal återstår att ringa. Men mammas pappersjulkort är postade och även mina elektroniska hälsningar har nu skjutits iväg rakt ut i den stjärnbeströdda julerymden.
Till och med en mycket liten julgran är inköpt på torget, för 25 kronor! Kors i taket. Enklare än att själv gå ut på jakt. Denna står nu i ett gammalt brunt Höganäskrus och jag har i den hängt de få röda äpplen, garntomtar och annat, som fanns kvar i jullådan.
Ja, man får ta en dag i sänder och det ska väl förhoppningsvis bli någon slags jul i år också, tänker jag, i ett försök att ingjuta välbehövligt mod i mig själv – och hjälp! – i samma stund stämmer Elsa för full hals upp i något som väl ska föreställa skönsång, men som mest av allt liknar en vilt ylande mistlur... ”Ser du stjärnan i det blååå? Allt du önskar kan du fååå...!”
God Jul!
Önskar vi från Basset Cottage.
