Back to the roots
”Jasså...!”, sa jag – norrländskan – med illa dold förtjusning och sträckte på mig, minst sagt mallig över detta faktum. Jag, som på min meritlista har en mamma vars morfar kom från "träriket"...
Ja, jag säger då det...!
Även små äventyr blir stora när man inte reser så mycket och det var med pirr i magen som jag bordade en splitterny buss från Mercedes Benz, som av outgrundlig anledning ersatt tåget. Inredd i sobert svart, grått, vitt och beige och med diskreta mönster samt mörklaserat golv av fejkträ. Helt i Ms M´s smak.
Kämpade mig igenom mörka skogslandskap, avfolkande krisorter och vidare genom av byggrusch präglade större städer. Sedan bredde plötsligt Vättern ut sig som ett innanhav med hamnar, båtar och kobbar och skär. Så vackert att det nästan tog andan ur mig, efter allt det dystra. Kort därefter bar det av ut på slätten bland gula rapsfält och jag, som nästan fått andnöd av skogslandskapen, kunde påtagligt känna hur mycket lättare det plötsligt gick att andas.
Vid nästa stopp hoppade jag av och blev upphämtad av mitt värdfolk. I Småland ändrades landskapet igen och blev kulligt och lummigt. Lite norrländskt på sina håll, men småskaligare och öppnare och med små hagar och enebuskar, som jag tycker så mycket om.
Vi åkte längs slingrande landsvägar, genom små samhällen och det kändes som att vara på bilsemester på 60-talet igen – när vägarna passerade genom städer och samhällen och inte utanför dem som nu. En välbekant känsla av förr i tiden.
Det var en väldigt fin liten miniatyrstad som jag besökte, med vackra små parker och en hel del bevarad äldre bebyggelse. Jag blev verkligen positivt överraskad. Här fanns allt man behöver. Tänk så praktiskt, när man blir gammal, att ha det viktigaste på så nära håll.
Vad som förvånade mig mest var kustkänslan. Överallt var den vackra sjön närvarande – och med den ett minst sagt livligt båt- och sjöliv. Vet inte hur många småbåtshamnar som passerade revy utanför bilfönstret.
Fick se mer av allt det vackra när vi nästa dag, i det strålande sommarvädret, susade iväg på sightseeing och emellanåt stannade för att styrka oss med lokala specialiteter, så som ostkakebufféer och sittningar på mysiga caféer mitt ute i ingenstans.
Efter några mil var vi så i den lilla grannstaden med sin unika och helt intakta stadskärna av gammal låg träbebyggelse i milda pastellfärger. Här parkerade man på torget, precis som förr i världen. Ja, det var verkligen en resa tillbaka i tiden det här, till ett Sverige som jag inte längre trodde fanns.
Men det gjorde det, alltså. Tänk en sådan tur – och en ännu större tur att det fortfarande ännu idag finns så fina och genuint godhjärtade människor som H och P.
Wannabe-lantisen Ms M njöt av att för ett par dagar få bo på rena bonnvischan tillsammans med H och P och hönsen, tupparna och katterna och styrktes i sin övertygelse att det är så här hon skulle vilja leva...
"Men säg för allt i världen inte det till E...!", bad jag för säkerhets skull min äldsta dotters svärföräldrar. "Jag tror inte att hon skulle tycka att det var en bra idé...,",
Elsa och jag bearbetar fortfarande våra intryck från våra respektive semestrar och även Elsa verkade nöjd och glad. Tror jag det, VIP-kund som hon är ute på panget vid det här laget.
Att få krama om henne igen var förstås det allra, allra bästa med hela resan – och det tror jag Elsa tyckte också.
Ha en fin vecka!
Önskar Elsa och Ms M
