En vägg av rosor
I dessa dagar av sorg och vrede, så har jag -- där jag på tredje dagen legat utslagen i min soffa, hastigt drabbad av en elak förkylning -- kommit att fundera en del över begreppet tolerans och i förlängningen också över den sk toleransparadoxen. Den som filosofen Karl Hopper uttryckte i sin bok ”Det öppna samhället och dess fiender” (1945).
Han skrev:”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.”
Nej, olja och vatten är inte förenliga, precis som ordspråket här ovan säger. Men hur är det med toleransen? Vad är den, egentligen, ytterst förenlig med?
Jag är ingen filosof och jag ska genast säga att jag är en person som avskyr all slags extremism och all slags förtryck, oavsett under vilken religiös, politisk, kulturell eller annan täckmantel dessa än må dölja sig.
Men jag tar mig ändå, i min enfald, friheten att ställa frågan – finns det en gräns för när vi nått skiljelinjen för vad vi som ett demokratiskt samhälle kan tolerera?
Ja, rimligtvis är det så. Svårigheten för oss verkar vara att känna var den gränsen egentligen går och att våga sätta ner foten, när det är befogat. För om vi inte gör det, så föreligger det ju en uppenbar risk att vi istället spelar mörkrets och ondskans krafter i händerna.
Är det kanske så att vi är för snälla för vårt eget bästa och alltför väl lever upp till vårt rykte som "The stupid Swede"? Eller blandar vi kanske ihop begrepp som "värde" och "värderingar" i vår iver att göra gott?
Ja, inte vet jag.
Vad jag däremot vet, är att demokrati, en relativ jämställdhet och mänskliga rättigheter inte är någon självklarhet – inte ens i vårt land och inte ens för oss som haft den stora turen att aldrig behövt uppleva något annat. Det är tvärtom värden som ständigt måste försvaras mot angrepp både inifrån och utifrån.
Jag tittar på bilderna av den enorma vägg av blommor som växt fram vid den avspärrade attentatsplatsen i vår huvudstad och tänker att den är något av det vackraste och mest berörande som jag någonsin har sett. Vi måste tillsammans slå vakt om, och stå upp för, allt det goda som finns i vårt samhälle och vi måste våga bekämpa det som är fegt och fult – och aldrig någonsin visa någon tolerans mot intoleransen. Var den än visar upp sitt stygga ansikte.
Elsa och jag tänker idag på alla dem – människor och djur – som på olika sätt drabbades av ondskan i fredags. Tacksamma varje dag för den relativa trygghet som råder här hos oss. Tacksamma för varje gång vi inte råkat befinna oss på fel plats vid fel tillfälle. Tacksamma för det lilla, lugna livet, som vi -- i likhet med de allra flesta människor på vår jord -- värderar så högt.
Vi vill önska alla en påsk i stillhetens och eftertänksamhetens tecken.
