I den glada och livliga staden Brighton på Englands sydkust och närmare bestämt i ett mysigt litet viktorianskt terraced house på Hollingbury Park Avenue. Hos det unga, trevliga paret Richard och Jenny och den lilla svarta kattdamen Prue. Ja, där tillbringade Ms M en rolig tid i sin ljuva ungdom, back in the seventies.
Those were the days, oh yes those were the days...
Flera gånger har jag varit tillbaka på korta visiter, men nu är det ett bra tag sedan sist och jag skulle så gärna vilja hinna med ytterligare ett besök. Det här med att sluta cirklar börjar liksom kännas väldigt viktigt i den här åldern.
Men, jag tror kanske inte att det kommer att bli av i brådrasket. Det finns trots allt sådant som står längre upp på önskelistan -- som typ Shetland och så...
En sådan tur då att jag istället, lätt som en plätt, kan förflytta mig till England, East Sussex och Brighton i min livliga fantasi. Med författaren Peter James benägna hjälp och i min gamle vän, kommissarie Roy Graces, sällskap.
Så vi bokar väl hastigt och lustigt ett flyg till Gatwick Airport och när vi landat där, ja, då hoppar vi på tåget till Brighton. En halvtimme eller så -- och vips så är vi framme. Snacka om centralt belägen stad.
Here we go!
Roy Grace har ju haft det kämpigt under en lång rad av år, sedan hans fru Sandy utan förvarning spårlöst försvann. Efter år av fruktlöst letande har nu Grace fått henne dödförklarad och kunnat gifta om sig med patologen Cleo, hans partner sedan några år tillbaka och dessutom mamma till hans lille son Noah. Tillsammans har de nyligen, för dyra pengar, köpt ett hus ute på landet. Lille Noah har fått en nanny och Roy och Cleo har börjat pendla in till sina jobb i Brighton. Frid och fröjd, alltså, och en ny period av välförtjänt lycka i Roy Graces liv -- eller...?
Nja, som läsare vet vi ju förstås ett och annat som inte ens Roy Grace själv känner till om sitt liv och vad som eventuellt väntar runt hörnet och det är nog dessvärre lite för tidigt än att slutgiltigt ropa hej. Det förflutna döljer sig i skuggorna, lurar och bidar sin tid..
Den brittiske författaren Peter James toppar med sina prisbelönta, Brighton-baserade böcker om Roy Grace -- numera befordrad till Superintendent -- och hans kollegor vid Sussex Police, regelbundet försäljningslistorna i sitt hemland.
Att han är populär kan man förstå, för Peter James är en mycket skicklig och flyhänt författare, som innan han började skriva deckare bl a jobbade som manusförfattare vid BBC. Böckerna är spännande, ja, ibland rena bladvändare, och innehåller de flesta ingredienser som behövs för att koka ihop en tilltalande deckarbrygd. Spänning, som sagt, men även lagom doser kärlek, relationer, intriger och skuggor ur det förflutna.
Tempot är högt och det innebär att karaktärsskildringen har fått stå tillbaka. Roy Grace känns efter alla år i mångt och mycket som en trovärdig person, medan jag har svårare att få något riktigt grepp om hans fru Cleo, som ibland förefaller vara lite för bra för att vara sann. Självklart är han värd det allra bästa, Roy Grace, efter de sorger och bedrövelser som han fått gå igenom och jag håller verkligen tummarna för att de båda ska klara sig igenom de svårigheter som Peter James kan tänkas ha i beredskap för dem i kommande böcker.
Själv läser jag böckerna framför allt för de fina miljöerna. Peter James är en utmärkt skildrare av och ambassadör för sin hemstad. En stad som för mig fortfarande känns förvånansvärt familjär och välbekant -- även så här fyrtio år senare.
Böckerna om Roy Grace läser man med fördel i någorlunda kronologisk ordning, för att bättre hänga med i svängarna i Roys privatliv -- och i hans arbetsgrupp, för även här inträffar över tid ett och annat och människor tillkommer och försvinner.
Precis som i verkliga livet.
Elsa och jag önskar en fin och deckarfylld aprilvecka!
