bassetcottage.blogg.se

”Vilket är ditt favoritporslin?”, frågade jag, som ibland ställer de underligaste frågor, Mr C i helgen. ”Vad skulle du köpa om du fick välja idag?”

Mr C funderade sin vana trogen både länge och väl över detta intressanta spörsmål innan han till sist svarade: ”Blue Willow!”.

Aha! Lite förvånad blev jag allt. Hade nog snarare väntat mig något enkelt, sparsmakat, kanske zeninspirerat...

”Blue Willow”. Klassiskt blåvitt och kinamönstrat... Ett förträffligt val. Underbart, engelskt porslin...

 

Min kopp – som jag tyckt mycket om och som är mycket god att dricka ur – har förgyllt gråa, trista vardagsmorgnar under nu snart 25 års tid. Men häromdagen, när jag stod och diskade den rosenmönstrade – ja, här i Basset Cottage har vi slängt ut diskmaskinen och återgått till att handdiska – så lossnade plötsligt min kära frukostkopps öra. Snopen fick jag ställa den på golvet i tvättstugan, tillsammans med allt annat bråte som står där och väntar på transport till återvinningsstation och soptipp

”Får jag se koppen?”, sa Mr C när jag under helgen berättade om den blommigas sorgliga öde. ”Det här går att laga med super glue!”, fortsatte han tvärsäkert. ”Kom ihåg att örat ju är fastlimmat redan från början!”.

Hmmm... Det min gråhårige vän säger brukar i regel stämma. Så han får väl göra ett försök med den stackars öronlösa nästkommande helg, då, och så får jag hoppas att jag inte får teet i knät när jag använder den nästa gång.

Men det hindrar ju inte att jag kan investera i en ny kopp dessutom.

Min allra första egna tekopp inhandlade jag i mina sena tonår på ett varuhus i min hemstad. ”Myotts Country Life”. En vacker, engelsk (vad annars?) tekopp, med klassiskt, blått landskapsmönster utanpå och med en en blomsterslinga längs kanten på insidan. Det senare är alldeles extra vackert, tycker jag. Koppen blev av någon anledning stående kvar hemma i köksskåpet hos mina föräldrar och plockades i alla år alltid fram varje gång jag kom hem.

  .

När min mammas hus skulle säljas för några år sedan, gjorde döttrarna och jag oss av med mängder av porslin, men jag har absolut för mig att min – numera lite kantstötta och missfärgade – kopp blev kvar och packades ner i någon kartong. Frågan är bara vilken? Flera gånger har jag, med fara för liv och lem, klättrat omkring ute i mitt förråd och gjort fruktlösa försök att lokalisera den. Men den ignorerar mina lockrop. Synd. Jag skulle så gärna vilja använda den igen.

På inredningsbloggarna är tekoppen ”Blue Italian” från Spode mäkta populär. Det är utan tvekan ett mycket vackert tegods. Men definitivt inte i min prisklass. 600+ kr för en enda kopp. Någon måtta får det ju vara.

 

 

Nej, då tycker jag att jag har funnit ett betydligt bättre alternativ. Kopp och fat ”Blue Willow” från en engelsk nätbutik och priset är ju som hittat – endast 6 pund. Men frakten från England blir förstås dyr – även fast pundet just nu är rekordlågt.

En svensk butik har förresten en muggvariant av Blue Willow som inte alls är dum den heller och till mycket rimligt pris dessutom. Fast mugg...? Nog är det något särskilt med kopp och fat? Lite mer classy, liksom – och så klirrar det ju så trivsamt när man sätter ner koppen, tycker Elsa och jag.

                                     

Vid ett besök i Oxford för några år sedan kunde jag på loppisar och i antikaffärer se trave efter trave av blåvitt porslin. Det var tallrikar som jag spanade in då och jag var mycket frestad att ta med mig några i handbagaget. Men avstod, förstås – så som jag oftast plägar göra i sådana här situationer. Tänk om jag hade vetat då, att jag behövde en tekopp...

Ja, oh dear vilka bekymmer Ms M har -- och det är ju inte precis som att hon lider någon brist på koppar.

”Två blåvita tekoppar tänkte jag köpa”, säger jag till den trogna Elsa, som även hon intresserat studerar nätsidorna och gillande dunkar med svansen åt det hon ser. ”En till mig och så en till Mr C som en liten överraskning, så att vi har likadana. Det vore väl kul?”

”Men jag då!”, muttrar Elsa genast harmset och blänger ilsket på mig...

Ja, hur i hela världen kunde jag glömma dig, älskade vännen? Naturligtvis ska du också ha en! Tre koppar får det bli...

Elsa och jag önskar en trevlig helg!

PS: Bilderna av Churchill Blue Willow, Myotts Country Life samt Spode Italian Blue är lånade från nätet.