Deckare som mani och terapi

Jag har läst deckare så länge jag kan minnas. Alltsedan Femböckerna och Mysterieböckerna, via Maria Lang och Agatha Christie, till favoriterna Margaret Yorke och Ruth Rendell och vidare mot de moderna spänningsromanerna. I vuxen ålder har mina preferenser alltid varit deckare med mycket psykologi och gärna en rejäl dos relationsproblematik dessutom.Det finns deckare av alla de sorter. Traditionella pusseldeckare har jag numera svårt för och deckare som innehåller överdrivet mycker realistiskt våld har jag aldrig gillat, men annars läser jag det mesta med någon form av behållning – igenkänning, avkoppling, tröst. Naturligtvis finns det författare som jag av olika skäl inte uppskattar. Men det som inte passar mig, kanske passar någon annan.
Olika typer av deckare talar till mig på olika plan och fyller olika slags behov. Behov som kan variera väldigt över tid och från dag till dag.Jag brukar alltid lyfta fram deckare som ett väldigt bra val för den som inte är så van vid att läsa böcker. Spänningen driver läsaren framåt, man vänder blad och vill se hur det slutar. Deckarens uppbyggnad lär vi oss snart känna igen, vi vet vad som väntar runt hörnet och kanske är vi t o m redan bekanta med huvudpersonerna, om vi t ex sett någon av de många deckarserier som dramatiserats för TV -- Wallander, Morden i Sandhamn, Maria Wern, Beck osv.
Allt detta underlättar för oss som läsare och eftersom deckarmarknaden är så stor, så kan vi nischa in oss mot det vi tycker är mest intressant – samhälle, polisarbete, relationer, geografi, psykologi osv. Det finns något för alla och envar.När man plågas av sömnlöshet är deckare en lisa för själen. Så skönt, när man vaknar i vargtimmen och jobbiga tankar tränger sig på, att kunna tända lampan och för en stund få skingra oron med hjälp av en lättviktsdeckare ur den hög som förhoppningsvis finns i ständig beredskap på nattygsbordet.
Just nu har jag själv en frestande trave med höstdeckare inom räckhåll. Ninni Schulman och Jonas Moström är gamla, pålitliga bekanta., men danskan Lone Theils har jag aldrig förut läst.
Jonas Moström läser jag i första hand för de geografiska skildringarna av min gamla hemstad Sundsvall. Att vandra gata upp och gata ner i kommissarie Johan Axbergs sällskap är ur den aspekten svårslaget. Lugnande och rogivande, samtidigt som det bitvis kan vara andlöst spännande. Klart terapeutiskt.Ninni Schulman är en skicklig relationsskildrare, med en underton av allvar i sina böcker som tilltalar mig mycket.. Lone Theils kan jag ännu inte säga så mycket om, utan får återkomma till henne.

Ha en fin fortsättning på helgen!
Önskar
Elsa och Ms M