In the Woods
När våldsamma saker händer ute i världen, när tillvaron gungar och rädslan tar kommandot, så brukar i alla fall jag initialt reagera med att vilja gömma mig och dra mig tillbaka. Likt snigeln som kryper in i sitt skal, igelkotten som burrar upp sig och förvandlar sig till en liten taggig boll eller strutsen som föredrar att stoppa huvudet i sanden. Hjärnans autopilot är inställd på det lilla livet och tryggheten i de vardagliga, välbekanta bestyren.
Det är verkligen en sorglig värld vi har fått.
En annan källa till tröst och återhämtning är förstås naturen. Natur, men även djur och kultur – dessa tre läkemedel, helt utan biverkningar, som har en sådan positiv effekt på många av vår samtids gissel – oro, stress ångest, depression,
I helgen som gick tillbringade jag och Mr C mycket tid ute i skogen. Vi strövade omkring, plockade blåbär, beundrade hänförande utsikter och njöt vår matsäck bland bergknallar och blåbärsris.
Mr C fiskade ur sin innehållsrika ryggsäck upp en liten fiffig, hopfällbar såg samt en yxa och täljde snabbt och vant till var sin rejäl vandringsstav åt oss. Något att stödja sig på. Praktisk att känna sig för med och utmärkt som hjälp för balansen – men också bra att då och då dunka med i marken och på så sätt, förhoppningsvis, skrämma vilda djur på flykten...
Vilda djur... Björn, varg, vildsvin. Ja, hjälp. För att inte tala om tvåbenta rovdjur. Normalt är jag livrädd att bege mig in i djupaste skogen. Men just denna dag kände jag ingen oro alls. Jag var fullkomligt trygg där jag vandrade över stock och sten och under de mäktiga tallkronornas sus. 
Naturen -- oavsett om det är skog, hav eller fjäll -- gör något med oss. Den förmedlar trygghet och tröst. Läkande och lugn. Trädens uråldriga kraft och stammarnas skrovliga yta, som finns där att luta sin panna mot när det stormar som mest omkring oss.
"Vet du", sa jag till Mr C, "Jag tycker det är mycket mer spännande att sitta här och titta på utsikten, än att hänga på något gatucafé i en storstad och betrakta folklivet".
Min vän instämde helhjärtat.
"Och så tycker jag att det skulle vara så häftigt att ta bilen och åka längs små skogsvägar", fortsatte jag. "Helst på natten..." Och så kanske stanna till och gå in i något gammalt ödehus..."
Mr C nickade gillande. Äventyret väntar runt hörnet...
Och Elsa då? Jo, hon föredrog att mysa hemma på nya, sköna mattan. Med ålderns rätt -- tyckte jag bestämt att hon sa.... Hon verkade hur som helst trivas!
