Stora bemärkelsedagar och små
Att fira namnsdagar tycker jag är en trevlig tradition. När jag var liten – ja, även när jag hunnit bli vuxen – fick jag alltid brev med en liten slant av mina äldre släktingar och jag har upprätthållit den traditionen. ”Sätter in 100 kr till fika eller blommor”, brukar det låta i mina meddelanden till döttrarna när det är dags – och det är det då och då, för mina döttrar har tre namn vardera som alla står i almanackan.
Anna. Präktigt och rejält. Kort och enkelt att säga. Slitstarkt och går inte ur modet i första taget. Ett bra namn, helt enkelt – fast fasligt vanligt förekommande, förstås.
Min äldsta dotter har namnet som andranamn och själv har jag det som en del av ett dubbelnamn. Ja, det märks att man är född på 50-talet!
Jag ska genast säga att jag avskyr dubbelnamn! Nej, det är ingen överdrift. Jag har inget emot något av mina namn, men förstår inte varför de behöver sitta ihop. Det blir långt och krångligt. Svårt att komma ihåg. Tar en evig tid att säga. Ett hade räckt så bra.
Jag verkar inte heller vara ensam bland oss som begåvats med dubbelnamn att ogilla dessa. Därför blir jag lite orolig när jag ser att dubbelnamnen nu är på väg tillbaka – fast i ny skepnad. Det rör sig alltså inte om någon revival för gamla hederliga varianter ur den äldre generationen, typ Anna-Greta och Karl-Gustav eller så, utan konstiga kombinationer som passar illa ihop – och gärna med inslag av nya fantasinamn. Jag undrar om föräldrarna själva skulle vilja bära dem? Ett namn ska hänga med en person hela livet. Varför inte välja något som är någorlunda tidlöst och lite lagom vanligt? Att ha ett väldigt udda förnamn tror jag inte alls är kul. Ofta är det väl tvärtom skönt att kunna vara lite anonym.
Men, jaaa.... Jag vet inte...
Det kan tilläggas att samtliga tillfrågade tycker att jag ska behålla mitt namn så som det är och verkar helt oförstående, ja till och med i en del fall riktigt upprörda, över mina bytesplaner..
För en tid sedan dammsög jag nätet i jakten på en jämnårig släkting som jag inte haft kontakt med på ett par, tre decennier. Jag hittade utan problem hennes bror, men inte henne själv och började till slut undra om hon kanske inte längre var i livet. Men så dök plötsligt hennes födelsedatum och efternamn upp – fast förnamnet stämde ju inte! Eller...? Jo, vänta nu! Först två namn – som tidigare var det dubbelnamn som jag alltid känt henne under – och sedan ett helt nytt tilltalsnamn! Den tokiga människan hade bytt förnamn! Ligger det här intresset för namnbyte kanske rentav i släkten?
Ja, jag blev allt lite häpen, speciellt som jag ju själv precis gått i samma tankar, men velat hit och dit. Här var alltså någon som gjort slag i saken. Men något så radikalt som att ta ett helt nytt tilltalsnamn skulle jag själv inte kunna tänka mig att göra – och det var absolut inget fel på hennes gamla namn heller...
Elsa verkar i alla fall mycket nöjd med sitt namn och tur är väl det. Tänk om hon hade propsat på att få byta till ett annat, mera flashigt...!
Ha en fin avslutning på veckan!
Hälsar
Elsa och Ms M
