Varhelst det finns en skog...
Orden fastnade i minnet. Jag tyckte då och tycker fortfarande att det är så vackert uttryckt. Skogen som symbol för den längtan som man bär med sig. Men, kan man undra, är verkligen det här med hemkänsla alltid så enkelt och okomplicerat?
Nog är det väl ändå oftast något alldeles extra magiskt med de platser man förknippar med sin barndom – och skogar, hav och stenar är kanske inte alltid utbytbara.
Själv har jag periodvis genom livet känt en intensiv längtan tillbaka till min barndoms natur. Djupa granskogar, höga berg, vidsträckta myrar, blänkande skogstjärnar och hänförande utsikter. Vi är bortskämda på det området, vi norrlänningar. Men jag har, sent omsider, också börjat lära mig att uppskatta det jag numera har omkring mig och blivit mera mottaglig för en annan, och lite mindre spektakulär, slags skönhet.
I skogen känner jag mig hemma. Ja, så är det för mig. Som så ofta annars i livet är det som att en cirkel har slutits. Det nära förhållandet till naturen grundlades i barndomens skogspromenader, utflykter, bärplockning och skidturer. Det låg sedan i stor utsträckning i träda under många år, men har nu åter blommat ut och hjälper mig att känna mig lite mer hemma i den trakt i vilken jag bott i mer än trettio år, men aldrig riktigt kunnat ta till mitt hjärta.
I helgen hade jag och Mr C en härlig höstdag i skogarna strax utanför vår lilla stad. Med vandring, lite lingonplockning och obligatorisk utomhusfika med mumsande av Ms M´s nyttiga kaka, som fick tummen upp av Mr C och som faktiskt är mer än OK. Riktigt god. Men det bästa av allt är att den inte innehåller något annat än rena nyttigheter. Ja, det är faktiskt sant. Eller vad sägs om banan, ägg, havremjöl, kokosolja och kryddor plus lite osötat jordnötssmör till glasyren och en drös med kokosflingor som pricken över i.
Elsa fullkomligt älskar den...
Det fullständiga, nyttiga receptet kommer framöver här på bloggen för den som vill och vågar testa....
Att vandra ligger ju minst sagt i tiden just nu. Aldrig har väl så många glada entusiaster snört på sig ett par rejäla kängor och bokat in sig på mer eller mindre strapatsrika vandringsresor runtom i världen. Men att vandra är samtidigt något fullkomligt tidlöst. Att genom rörelse i naturen bli ett med denna och sig själv – och alldeles gratis är det dessutom.
I alla fall om man väljer att göra det hemmavid!
Elsa och jag önskar er en fin avslutning på augusti!
