Top of the World
I helgen som gick, så klättrade min yngsta dotter, tillsammans med några nyfunna vänner, upp till toppen av Centralamerikas högsta berg, Tajumulco. Berget, en vulkan, är ungefär dubbelt så högt som Kebnekaise och höjdmässigt i nivå med Mont Blanc i de franska Alperna, som ju är Europas högsta bergstopp.
Om detta fick jag veta på omvägar, för bergsbestigning är förstås inget man spontant nämner för en höjdrädd och allmänt livrädd och nojig morsa. Men – min första reaktion var faktiskt ”Wow! Vad fantastiskt!” och reaktion nummer två var ”Har hon verkligen den utrustning som krävs för det?” Först i tredje hand tänkte jag ”Hjälp! Det måste ju vara livsfarligt...!”Riskfyllt är det naturligtvis. Ett felsteg kan vara fatalt. Rätt utrustning är ett måste, när man är på en höjd där vädret på ett ögonblick kan slå om till något helt annat än vad det från början såg ut att vara.
Nyfikna mamman googlar och får fram bilder och tänker att däruppe har min dotter suttit och betraktat den andlösa utsikten över de ändlösa, klippiga bergsmassiven och till och med övernattat i tält.
Jag utgår från att min dotter hade kunniga och klättervana personer omkring sig och inte betedde sig lika oansvarigt som sin mor. Hon som, helt klätteroerfaren, med en lika klätternovis pojkvän i släptåg och helt utan nödvändig utrustning och proviant, en gång i sin ungdom besteg Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg. Inte mer än 1344 m över havet, visserligen, men inte på något vis ofarligt, det heller.
När vi efter flera timmars vandring kom upp till toppen, så möttes vi av en minnessten över alla dem som, i dålig väderlek och obefintlig sikt, mist livet längs samma väg upp mot den högsta punkten.
Hmmm...
Nåväl. Ner kom vi, hur som helst, också och vi var unga och kaxiga och tyckte att det där var väl ingen match. Idag skulle jag naturligtvis aldrig ge mig ut på någon liknande strapats utan att vara rustad till tänderna.
Numera håller vi oss i markhöjd, både Elsa och jag, och vågar inte ens klättra upp på förrådstaket. Dvs att klättra upp klarar jag, men ner är värre. För några år sedan tvingade min äldsta dotter upp mig i samband med att filtret till den klimatanläggning som finns på vinden och som endast kan nås via förrådstaket, skulle rengöras. Men det var sista gången.
Aldrig mer. Hellre får anläggningen sluta att fungera, tänkte jag då jag, livrädd och gråtfärdig, med dotterns hjälp försökte ta mig ner.
Min dotters äventyr på toppen av Centralamerikas högsta berg, har rört upp känslor, både hos mig och hos en god vän som fått historien berättad för sig av den mallig morsan Ms M.
Ett stråk av vemod har plötsligt drabbat oss båda.
”Borde man ha följt sitt hjärta mer?”, filosoferar vi nu, när det mesta är för sent och en pensionärstillvaro börjar torna upp sig vid horisonten. Vågat mer? Låtit bli att skjuta upp? Gjort mer genomtänkta livsval? Struntat i onödigt hänsynstagande...?
Men nu är det som det är, konstaterar vi vidare och nu har vi, förhoppningsvis, den sista livsfasen framför oss, som ett oskrivet blad att projicera våra drömmar och förhoppningar på.
Det gäller att inte sjabbla bort den, utan att verkligen fundera över vad man vill ha ut av den tid som återstår. Oavsett om det nu är att isolera sig med en hund och en trave böcker som enda sällskap, leva det goda livet i glada vänners lag, eller bestiga en bergstopp!
Trevlig helg önskar vi från Basset Cottage!
